Så här började mitt liv som ägare till en irländsk röd setter.
Våren 1982 började det som skulle påverka min framtid åt ett håll som då verkade helt främmande för mig
det vill säga hålla på med fågelhundar.
Jag är uppväxt med stövare och spiskrokar "finnspets" så jakt med hund hade jag lite erfarenhet av.
Jakt för mig vid den tiden var att skjuta ner käglor på Bowlingbanan i allsvenskan.
Men i alla fall så hade vi bestämt oss för att skaffa oss en hund, vi hade kollat in fågelhundar av olika ras och färg.
Vi fick några namn och ringde runt i Sverige, och det var ungefär som att ringa kommunen man blev hänvisad hit och dit från Sveg till Stockholm för att slutligen hamna i Gävle hos familjen Hammars Sören och Iva.
Vi ringde och mycket riktigt så hade de en Irländsk Röd Setter hanne kvar som hette Nävermons Dex namnet kommer av en bandycup som hette Dex-Cupen (vet ej om den existerar längre) men vi kallade honom Best (det var ofta att man skrek Besten eller Beesten) .
Vilka är vi som har remkilens kennel
Thore Sandström
Lisa Eriksson, Sara Eriksson och Ebba Eriksson
Hundar som jag har och har haft i min kennel under 25 år
Nävermons Dex Thodos Axa Thodos Lazy, Remkilens Zickan, Remkilens Bookie Tuk Tuk Remkilens Baloo Remkilens Embla Balydavid Amber, Remkilens Commandoran Remkilens Sigge 

Vi hämtade hunden och kvar blev han och här börjar historien om mitt liv som hundägare:
 Dressyr var ett okänt begrepp för mig vid den tiden, en fågelhund skulle väl stå för "fågel"!!! så i början
så fick han springa så mycket han ville i skogen på fälten och i vattnet så att änderna, Orrarna och Tjädrarna nästan dog av skräck.
För jaga kunde han tidigt och villebråd hittade han och man såg honom en gång i kvarten i bästa fall.
Första sommaren fick han vara med på morkulla för att få lite skottvana och för att leta upp de som var skadade.
Det tände honom utav bara den för på kvällarna så satt han på källarkullen och kollade morkullorna som flög över stugan .
Han vägrade att komma in så när kvällen var till ända så var hunden grå till färgen av mygg i stället för brun.
Första bekantskapen med dressyr:
Vid den här tidpunkten så fanns det inte så många som hade stående fågelhundar i Sundsvall så av en slump
så träffade jag Jens Hulte´n  vid kiosken som också hade en irländare (Eieholms Lord) i bilen som kom från Eivor Holmsten i ÅS.
Han berättade att han hade varit på kurs året före i Vemdalen och kursledaren hette Björn Jönsson och det hade varit kanonbra sa han.
När augusti månad närmade sig så var jag anmäld till kursen i Vemdalen.
 Vemdalsskalet Augusti 1983
Efter första kvällens presentation av hundar så skulle vi ut på fjället upp mot jaktkojan som ligger mot Oxsjöshållet till.
Björn Jönsson ville se våra hundar och vad de gick för så vi släppte de parvis och det första släppet gick ju bra för Dex var inte ute i det släppet.
Dex hade andra släpp så vi skickade ut hundarna och Dex sökte ut till vänster och körde en kull, två kullar, tre kullar,
fyra kullar (ca 50-60 fågel i luften och redan efter 10 minuter hade han visat upp sin viltfinnarförmåga). Björn såg mycket bekymrad ut när jag efter många om och men fick in hunden.
Han kommentar var kort och koncist "den där hunden har haft mycket kontakt med vilt".
Sedan sa Björn du får inte gå med oss eftersom det inte finns en fågel kvar i terrängen om vi släpper ut Besten.....
Hittar du i fjället frågade Björn mig? Ja sa jag, bra då får du gå i den där dalgången och träna hunden så går vi nästa dalgång.
Björn gav mig några råd som jag har tagit med mig under årens lopp och det är "var konsekvent i dina kommandon och visa hunden vad du menar innan du ""agerar"".
Jag fick två råd:
- Spring och hämta hunden.
- Bär tillbaka hunden där den borde ha tagit stånd och låt den ligga och låt den ta igen sig ca 5 minuter.
Jag kan lova att jag sprang och jag bar och släpade hund i två dagar.
På tredje dagen hände något som jag aldrig glömmer:
- I en fart av ca 30 kilometer kommer Dex springande och viker sig i luften och står i 90-graders vinkel som en staty.
Jag undrade om det var fel på honom så jag gick fram och kollade vad han gjorde "mitt framför nosen ca: 40 cm trycker en ripa (jag var chockad). Han reste på kommando och han stannade på ligg.
 Efter denna upplevelse så kan man nog säga ge aldrig upp det ordnar sig så småningom men det kan ta lite tid och många kilon.
Resten av kursen så fick vi vara med och träna med de övriga kursdeltagarna.
Dex hade ett utmärkt med- och mot vindssök enligt dem som förstod sig på detta.
Dex fick utmärkelsen bästa hund av de 16 hundarna som var med och Björn myntade ett uttryck
som jag har förstått var väldigt positivt på den tiden när man kom med en röd så tittade övriga bort (vissa undantag fanns
i södra Sverige enligt Björn) han sa nämligen till oss att är det någon hund jag skull vilja ha ur denna kurs så är det Dex fast jag inte gillar Irländare.
Björn uppmanade mig att start Dex på fjällpokalen i september 1983 mitt första jaktprov.
Det blev en svart historia så den glömmer vi tills vidare.
Kustjägarna från Sundsvall eller dubbelnollorna som Nisse Nilsson och Rikard Sjöholm kallade oss (kända profiler i engelsk setter kretsen)
Kustjägarna på den tiden var oftast Lars Westlund och jag själv.
Prov det åkte vi på till Norge på hösten, och vinterprov i Sverige och många "nollor" blev det, men kul hade vi.
Vi tränade oftast inte hundarna innan vi for på prov i alla fall inte på vår-proven.
Proven blev en del förberedande träningen inför hösten.
Så var det också när Dex var fem år ingen träning från oktober till mars då vi startade på Rödfjället i Funäsdalen
och då tog han sitt och mitt första pris en 1: Ökl.
Snacka om lycka då bjöd man Nisse på champagne på kvällen (man får bara 1:a pris en gång).
Därmed var dubbelnollorna borta för alltid för Lars tog även ett andrapris på sin Engelsk Setter Zeb lite senare det året.

Från dåtid till nutid
Under året 2000 så har jag slutfört min aspiranttjänstgöring som domare på skog..
Att bli domare för de Brittiska stående fågelhundarna är för mig ett sätt att visa min uppskattning till alla de som har lärt mig det jag vet om stående fågelhundar.
Dessutom tror jag att jag kan tillföra en hel del i debatten om att jaga och träna in hundar i skoglig miljö dvs. vad som gör en hund bra i skog och vilka krav kan man ställa på en hund i samband med skogsfågeljakt.
Vilka egenskaper och vilka linjer och kriterier skall man sätta upp när man köper en hund och bor i skogslandskap och har långt till fjälls.
Jag skriver inte en massa jaktprovinformation om mina hundar för det finns i avance och på andra ställen, men glöm inte bort vad hundarna är till för, jakt, jakt åter jakt allt annat är ngt som vi gör för att synas genom våra hundar. Prov är viktigt för den avel som vi bedriver och som skall föra våra raser framåt för framtidens och dagens jägare. 

Kontakter och vänner
Utan hjälp från dessa personer så har man inte kommit långt.
Sören Hammar i Gävle.
Björn Jönsson (den stora pointermannen med den stora hatten som fick mig att börja gå prov, och visade hur man skall dressera hund) 
Lars Westlund, Kenneth Englund, Bert-Åke Holmsten, Ronny Boström, Tage Lidström och alla övriga i Sundsvall
Alla trevliga i Östersund med omnejd
Samt mina jaktvänner och valpköpare runt om i landet
Det bästa med att äga en röding några kriterier
För en skogis som älskar hundar som håller kontakt och är lättförda och som har en naturligt inbyggd egenskap dvs. att alltid göra sitt bästa för att få tillfredställa en skjutgalen husse som gillar att fylla frysen inför hösten.

  • Duktiga rapportörer
  • Bra apportörer
  • Står tidigt
  • Uthålliga
  • Håller en bra standar på jaktprov och är likvärdig med övriga raser
  • Fina familjehundar
  • När man går på staden och köper korv vid mojen så kommer det fram många damer och frågar om de får klappa hunden(har ni andra samma problem?)
  • Gårtex-Jeans från sundsvall uppfanns i samband med jaktprov